Strafflagen innehöll åren 1894–1971 ett förbud mot homosexuella handlingar. Polisen övervakade dock homosexuella handlingar i begränsad omfattning, och sexuellt umgänge mellan personer av samma kön upptäcktes sällan. Det var främst personer som ertappats på bar gärning utifrån angivelser som blev föremål för utredning. Vissa ivriga yngre poliser tog också egna initiativ till att utreda fall. De flesta som dömdes till straff var män. Osedligt beteende bland kvinnor reglerades i sin tur av lösdrivarlagen och kvinnors svagare socioekonomiska ställning.

Arkivmaterialet om brott begångna av sexuella minoriteter är knapphändigt och fragmentariskt. Polisers oförmåga att förstå homosexuella handlingar kan dock skönjas i bevarade förhörsprotokoll. Brotten lämnade i allmänhet inte tillräckliga spår på brottsplatsen för att åtal skulle kunna väckas, och det fanns sällan ögonvittnen. Polisutbildningen innefattade inte undervisning i hur otukt skulle utredas, och läroböcker i straffrätt behandlade inte heller ämnet i någon högre grad. De åtal som väcktes baserade sig därför främst på erkännanden.

Polisen kände inget behov av att aktivt övervaka brott mot förbudet att uppmana till homosexuella handlingar eller att lagstiftningen om sexuell myndighetsålder för dessa följdes. När polisen ingrep skedde det i de allra flesta fall utifrån angivelser. Under den tid det var olagligt att uppmana till homosexuella handlingar anmäldes allt som allt fyra brott mot förbudet, och sammanlagt tio domar fälldes i ärenden som hänförde sig till brott mot myndighetsålder för homosexuella handlingar.

Att polisen sällan reagerade på homosexuella handlingar innebar inte att poliserna var positivt inställda till sexuella minoriteter, utan det handlade snarare om brist på resurser.

I Finland har jämställdhetslagen varit i kraft sedan 1987 och diskrimineringslagen sedan 2004. Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning, religion eller politisk övertygelse, och jämställdhetslagen förbjuder diskriminering på grund av kön och könsidentitet. Också polisens praxis har anpassats för att skydda minoriteter.

Polisutbildningen

Polisutbildningen ordnas vid Polisyrkeshögskolan i Tammerfors. I programmets läroplan ingår avsnittet ”Polisen, individen och samhället” som går ut på reflektion kring mänskliga rättigheter, människovärdet och den etiska grunden för polisarbete. I utbildningen ingår även diskussion kring vilken betydelse de yrkesverksamma polisernas egna attityder har för polisarbetet och samhället i stort.

Undervisning om mångfalden bland sexuella minoriteter och könsöverskridande identiteter ordnas främst i form av kurser som leds av externa föreläsare, och ofta är det studerande på polisutbildningen som tar initiativ till att kurserna ordnas. Polisyrkeshögskolan har samarbetat med Setas lokalförening i Birkaland under nästan hela 2000-talet. Studiehelheten har dock inte blivit en ordinarie del av läroplanen, och ingen kontaktperson för undervisningen är för tillfället utsedd.

Utbildning utgör en viktig metod för att öka polisens förmåga att beakta jämlikhet och jämställdhet i möten med människor, en färdighet som är av stor betydelse inom polisarbete. I den nuvarande polisutbildningen är hur detta innehåll kommer till uttryck i hög grad beroende av lärarna och gästföreläsare, och det är således inte givet att undervisning i dessa frågor äger rum varje läsår.

Sexuella minoriteter och könsöverskridande identitet inom poliskåren

Poliser som tillhör sexuella minoriteter har länge varit ett ämne som man inte velat tala om inom arbetsgemenskapen. När stämningen i samhället efter avkriminaliseringen av homosexuella handlingar blev mer tolerant kom attityder med sin grund i ojämlikhet att överleva i polisarbetet i många år. Polisens långsamma anpassning till lagändringen kom till uttryck bland annat i polisers inställning till homosexualitet. Istället för att förhålla sig negativt till homosexuella handlingar i sig kom vissa poliser istället att förakta personligheten hos personer som tillhörde sexuella minoriteter.

Vid urvalsprocessen till polisutbildningen på 1970-talet kunde sökande få frågor om sin sexuella läggning, och enligt många som sökte till polisutbildningen på den tiden kändes det självklart att dölja sin homosexualitet. Även flera årtionden senare kunde någon kommentera att homosexualitet senare skulle utgöra ett problem i arbetslivet och försvåra karriärutvecklingen.

Studiematerialet som användes inom polisutbildningen och polisers medvetenhet om homosexualitet på 1970-talet byggde inte på den senaste forskningen. En lärobok som användes fram till 1974 tog upp homosexuella handlingar som straffbart även om strafflagen redan ändrats på denna punkt.

Var och en som på något sätt avvek från den maskulina finska polisnormen kunde råka ut för diskriminering i karriären. De som talade andra språk än finska som sitt modersmål eller var av utländsk härkomst förringades. Också kvinnor utsattes för diskriminering genom att de tilldelades mindre högaktade arbetsuppgifter eller hindrades från att nå högre rang.

En klar förändring i attityder kunde ses på 2000-talet, då sökande till polisutbildningen inte längre fick frågor om sin sexuella läggning, utan snarare om sin inställning till framtida arbetskamrater som kunde tillhöra sexuella minoriteter. Till skillnad från tidigare praxis ville man nu avslöja sökandes eventuella fördomar mot minoriteter. Det hade nämligen framgått att konflikter uppstått på grund av diskriminerande attityder, och sådana ville man gallra bort redan under ansökningsprocessen.

Det har länge funnits personer som tillhört sexuella minoriteter inom polisen, och därför är det viktigt att överordnade i synnerhet tar ansvar för att ändra på attityder inom arbetsgemenskapen.

Finlands Regnbågspoliser rf

Finlands Regnbågspoliser uppstod 2017. Diskrimineringsombudsmannen hade tagit initiativ till att behandla sexuella minoriteter och könsöverskridande identitet inom polisen, och därefter grundades en stödgrupp på sociala medier för att erbjuda kamratstöd och främja jämlikhet inom polisen. Denna slutna grupp på sociala medier fick stort inflytande, och gruppen organiserade sig som en officiell förening 2020.

Syftet med Finlands Regnbågspoliser är att öka allmänhetens förtroende för polisen genom att uppmärksamma polisens arbete för jämlikhet och mot diskriminering. Föreningen vill också ingripa mot orätt behandling av minoriteter inom poliskåren och ge personer som tillhör dessa kamratstöd. Dessutom erbjuder föreningen kurser och sprider information till myndigheter i fråga om jämlikhet och diskriminering.

Finlands Regnbågspoliser har än så länge bara inlett sin verksamhet, men redan nu kan man se att föreningen spelar en viktig roll i att främja attitydförändringar både inom polisen och i samhället och medierna i stort. Myndigheterna är förpliktigade enligt lag att motarbeta diskriminering och främja jämlikhet, och för att kunna göra detta har polisen en egen jämlikhets- och diskrimineringsarbetsgrupp. Också Finlands Regnbågspoliser rf deltar i detta arbete.

En viktig sak är att vi vill öka medborgarnas förtroende för polisen. När polisen visar sig vara en arbetsgemenskap som präglas av mångfald och strävar efter att främja jämlikhet för alla kommer detta att ses som en positiv sak även utåt.

Linnea West, äldre kriminalkonstapel, ordförande för Finlands Regnbågspoliser rf