Åren 1894–1971 var otukt mellan personer av samma kön ett brott mot strafflagens 20 kap 12 § 1 mom. Även om myndigheterna hade en skyldighet att döma enligt lagen var det i praktiken få som fälldes under de första årtiondena. Från och med 1930-talet ökade antalet domar successivt, och flest domar fälldes under 1950-talet. Allt som allt 1 074 personer dömdes, varav endast 51 var kvinnor. Homosexuella handlingar mellan kvinnor nådde sällan ända till domstolen, och bakom angivelser mot kvinnor låg ofta andra motiv.
Lagen ledde sällan till aktiva åtgärder för att stävja homosexuella handlingar. I Tammerfors på 1950- och 1960-talet tolkade polisen lagen som att det räckte att vara medveten om och känna till ”sådana män” i staden men att det inte var nödvändigt att ingripa mot det de gjorde. Polisen hade heller inte resurser att tillägna denna form av brottslighet.
Den finska lösdrivarlagen trädde i kraft 1936. Till syftena med lagstiftningen hörde att övervaka medborgarnas sexualmoral. Det var polisens och sedlighetsnämndernas uppgift att se till att lagen följdes, och den praktiska övervakningen utfördes av polisens sedlighetsenheter. Bilden är från kriminal- och sedlighetspolisens kursdagar 1958.
Bild: M. Laitinen, Museicentret Vapriikkis bildarkiv.
Förbudet mot att uppmana till homosexuella handlingar ledde inte heller till domar, och polisen arbetade inte aktivt för att övervaka att förbudet följdes. Lagen lyckades alltså inte i praktiken förhindra homosexuella förhållanden, men i de fall en av parterna i förhållandet inte uppnått myndighetsåldern för homosexuella handlingar behövde den äldre parten beakta att detta i sig innebar att förhållandet var olagligt. En man som inledde ett sådant förhållande i slutet av 1980-talet tänker tillbaka på hur det var:
Min pojkvän var 17 år gammal och jag 25. Vårt förhållande varade i flera år, och jag har fortfarande kontakt med hans föräldrar. Detta vittnar om tolerans för både vår homosexualitet och åldersskillnaden. Även om förhållandet var olagligt hade det stöd av närstående.
Sexuella minoriteter upplevde dock att kriminaliseringen sänkte deras livskvalitet och människovärde. Från normen avvikande sexuell läggning kunde medföra kriser i livet, bland annat brutna band till andra människor eller oro för att få dåligt rykte eller förlora sitt arbete. Det faktum att homosexuella handlingar var olagliga gav också en bild av att den egna livsstilen var kriminell och rentav farlig. Smygandets och tigandets kultur blev en central del av tillvaron.
Sexuella minoriteter hade ofta förutfattade meningar om polisen, dels på grund av förbudet mot homosexuella handlingar i strafflagen, dels på grund av polisers inställning till sexuella minoriteter. Det hände bland annat att polisen inte ingrep när homosexuella blivit utsatta för våld eller andra brott. Denna ”inte vårt bord”-inställning från polisens håll gav hos brottsoffren upphov till självdiskriminering och skam, och många homosexuella vågade därför varken anmäla brott eller söka hjälp. Avkriminaliseringen av homosexuella handlingar 1971 ändrade ingalunda genast på de förutfattade meningar som fanns.
Att homosexuella handlingar var straffbara tvingade homosexuella att hemlighålla sin identitet. Behovet av att hitta likasinnade gav upphov till olika sätt att visa för andra att man var homosexuell. Ett örhänge, en lång nagel, en ring på lillfingret eller skarf i bakfickan var internationellt kända tecken. Till de homosexuellas kultur hörde ibland även transvestism och bruk av smeknamn som inte uppgav vilket kön personen tillhörde.
Bild: E. Laakso. Museiverket, Historiskabildsamlingarna.
Hatbrott och hatretorik
Enligt lagen är ett hatbrott ett brott som begås på grund av fördomar eller hat mot en person eller grupp. Bland vanliga motiv till hatbrott kan nämnas offrets nationella eller etniska ursprung, religiösa övertygelse eller sexuella läggning.
Bland brott mot homosexuella förekommer våld och hatretorik. Under 2019 registrerades sammanlagt 899 misstänkta hatbrott varav 51 hänförde sig till offrets sexuella läggning och 21 till könsidentitet eller avvikande kön. Under senare år har antalet misstänkta hatbrott mot sexuella minoriteter ökat tydligt statistiskt sett. Bland våldsoffren är männen betydligt fler än kvinnorna.
Det har framkommit att den sannolika orsaken till att hatbrott inte anmäls är att offret inte förväntar sig bli sakligt bemött av polisen. Det vore dock mycket viktigt att polisen fick tillräcklig information om bakgrunden till det som inträffat för att kunna handlägga det som ett hatbrott.
Linnea West, äldre kriminalkonstapel, ordförande för Finlands Regnbågspoliser rf
Bakom hatretorik finns ofta religiösa övertygelser enligt vilka homosexualitet är en synd och ibland rentav en sjukdom. Polisen har begränsade resurser att ingripa mot hatretorik. Prejudikat i fråga om hatretorik saknas, och det är svårt att veta var gränsen går mellan det som inte föranleder åtgärd och det som uppfyller rekvisiten för brott. De sociala mediernas tidsålder har medfört en ökning i hatretorik och möjliggjort snabb och utbredd spridning av sådan.
I Tammerfors ordnades 2016 en motdemonstration mot en demonstration mot flyktingförläggningar. På den ljusröda skylten i mitten av bilden uppmanas till ett ”slut på hatretoriken”.
Bild: Anne Lahtinen, Arbetarmuseet Werstas bildsamlingar.
Våld
Våld mot sexuella minoriteter och våld som utövas av personer som tillhör sexuella minoriteter har studerats tämligen lite. Det är svårt att forska kring dessa brott eftersom många av dem inte anmäls och att rapporteringen kan utelämna viktiga detaljer. Det nämns bland annat inte alltid att offret blivit misshandlat just på grund av sin sexuella läggning, och gärningsmännens sexuella läggning noteras inte nödvändigtvis heller.
Kriminaliseringen av homosexualitet och åtgärderna för att kontrollera den satte djupa spår i många människors sinne. En del homosexuella kände sig tvungna att dölja sin sexuella identitet för att undgå straff.
Bild: Polismuseet.
Hotet om våld påverkar tillvaron hos många som tillhör sexuella minoriteter. Det förekommer bland annat inom familjer som i övrigt består av heterosexuella att en minderårig familjemedlem (barn eller ungdom) som tillhör en sexuell minoritet eller har könsöverskridande identitet utsätts för våld. Enligt en enkät om skolelevers hälsa som Institutet för hälsa och välfärd utförde 2019 upplever regnbågsungdomar förutom mobbning i skolan (t.ex. glåpord och fysiska hot) både psykiskt och fysiskt våld från föräldrars och andra målsmäns sida i högre grad än övriga ungdomar. Ofta ingriper barnskyddsmyndigheterna och polisen i dessa fall och placerar den minderårige i en fosterfamilj som är välvilligt inställd till sexuella minoriteter och könsöverskridande identitet.
På inspelningen berättar Mikko Ala-Kapee om våld mot regnbågsbarn.
En del av dem som tillhör sexuella minoriteter eller har könsöverskridande identitet utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck. Detta homo-, lesbo-, bi- och transfobimotiverade våld bygger på en heteronormativ utgångspunkt enligt vilken det är berättigat att slå den som avviker från normen. Denna utgångspunkt får stöd av den sexualiserade och könsbundna formen av mobbning och bruket av glåpord som är typiskt i skolor och inom ungdomskultur. När ingen ingriper mot mobbning, trakasserier och glåpord bland barn och ungdomar tolkar många det som att det är tillåtet att vara våldsam mot personer som de upplever vara mindre värda än de själva. Till våldet mot personer som tillhör sexuella minoriteter eller har könsöverskridande identitet, liksom till våldet mot personer som misstänks för att höra till dessa kategorier, hör ett behov av att göra skillnad mellan avvikande personer och det normala könet.
Lehtonen, Jukka 2007. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöt, väkivalta ja poliisin toimet (Sexuella minoriteter och personer med könsöverskridande identitet, våld och polisens åtgärder). Centret för jämställdhetsinformation Minna, Helsingfors.
Typiskt för våld mellan vuxna i ett parförhållande är att våldet ökar efter hand. Det som börjar som psykiskt våld kan övergå i fysisk misshandel, och ofta döljer parterna det som inträffat. En orsak till att dölja våldet är medvetenheten om att våld i nära relationer inte längre klassas som ett målsägandebrott. Polisen kan nämligen därmed utreda fallet även om offret inte yrkar på straff för förövaren. Rädslan för att bli avslöjad utgör således ofta ett hinder för att berätta om våld i nära relationer. En annan orsak till att hemlighålla det som hänt är att man sticker ut på två sätt i samhället, dels som regnbågsperson och dels som våldsoffer eller förövare.
Polisens samarbete med Setas lokalföreningar är viktigt vid handläggning av brott riktade mot sexuella minoriteter. Poliser som själva tillhör sexuella minoriteter ökar polisens kunskap kring dessa och bidrar till sexuella minoriteters förtroende för polisen. På bilden ses en epålett från Londonpolisens uniform.
Bild: Linnea West.
Risken för att bli utsatt för våld är särskilt stor hos personer som tillhör en för diskriminering sårbar minoritet också i något annat avseende. Funktionshindrade, personer med invandrarbakgrund, icke-finsktalande och transpersoner är exempel på sådana grupper. Enligt en undersökning av Transgender Europe utsattes 350 transpersoner för våld under 2020, och av dessa var 343 transkvinnor.
Så kallade Chemsex-evenemang, som handlar om samlag mellan män och bruk av narkotika, har än så länge varit ovanliga i Finland men förekommer ofta bland annat i London och Berlin. Evenemangen är olagliga på grund av narkotikabruket, och risken för att bli misshandlad eller våldtagen under dem gör Chemsex ännu farligare att delta i. När man är påverkad av droger är det svårt att hålla fast vid sina egna gränser och behandla andra på ett respektfullt sätt.
Bild: Hans Fahrmeyer, kort från Finlands Aids-stödcentral, Arbetarmuseet Werstas samlingar.
Diskriminering
Ett förbud mot diskriminering trädde i kraft i och med en revidering av strafflagen 1995. Lagen förbjuder diskriminering på arbetsplatsen och vid anställning på grund av den anställdas eller arbetssökandes sexuella läggning.
Lagändringen hindrade inte förekomst av diskriminering vare sig i arbetslivet eller på fritiden. Det mest kända exemplet på diskriminering vid anställning var när en journalist sökte jobb som chefredaktör på tidningen Lapin Kansa 2008. Den sökande blev vald, men innan anställningsförhållandet hann inledas ogiltigförklarades det. Enligt tidningsbolaget, Alma Media, berodde detta på en brist på förtroende eftersom journalisten under arbetsintervjun inte nämnt sin partners kön eller partnerns politiska engagemang. Enligt journalisten berodde tidningens beslut på att förhållandet i fråga var hennes registrerade partnerskap med en annan kvinna. Hovrätten dömde Alma Medias VD för arbetsdiskriminering på grund av sökandes sexuella läggning. Högsta domstolen avslog den dömdes begäran om att få fallet omprövat.
Också ord kan vara diskriminerande. I maj 2015 visades ett avsnitt av mediebolaget Nelonen Medias serie Poliisit – kotihälytys (Poliserna – utryckning till hem) i vilket poliser diskuterade ett fall där våld inträffat inom en grupp på tre män. Poliserna använde ordet ”homppeli” (”bög”) om männen. Seta rf konstaterade att polisernas sätt att uttrycka sig utgjorde diskriminering mot sexuella minoriteter och som sådant medförde högst oroväckande konsekvenser. Denna typ av tal förstärker minoriteternas tvivel kring polisen, vilket kan hindra dem från att vända sig till polisen när de behöver hjälp.
Nyhetsrapportering kring våld och andra brott
Nyhetsrapportering kring brott spelar en stark roll i samhället. Mediernas granskning av negativa fenomen som diskriminering, drogmissbruk och våld påverkar allmänhetens bild av de brott som begås mot eller av personer som tillhör sexuella minoriteter. Största delen av rapporteringen kring brott är samhälleligt motiverad, neutral och etiskt genomtänkt, men en del av rapporteringen är snarare formulerad som underhållning som vädjar till känslor snarare än saklig granskning av brottet.
Polisen besitter mycket information om aktuella brott, och att informera allmänheten om brottsligheten utgör en del av polisens uppdrag. Vid kommunikation med allmänheten måste polisen dock alltid överväga vilken typ av information och hur mycket som kan avslöjas med tanke på brottsutredningen och lagen.
I juni 2020 inträffade det första offentligt uppmärksammade brottet mot en transkvinnas liv. I sin första rapport berättade polisen att det varit frågan om en knivhuggning som orsakats av ett gräl mellan män. Enligt närstående hade offret dock levt öppet som kvinna i flera år, bland annat på sociala medier. Det hade alltså inte varit bara ett gräl mellan män, utan ett dråp med en kvinna med könsöverskridande identitet som offer. Polisen hade i sitt pressmeddelande hänvisat till ett officiellt register enligt vilket offret var man.
Finlands nuvarande translag förutsätter en medicinsk och psykiatrisk bedömning innan personens könstillhörighet officiellt kan ändras. Dessa krav kan upplevas som hinder för att erhålla formellt erkännande för könsbytet. Sedan ovannämnda brott mot en transkvinnas liv har polisen fäst uppmärksamhet vid betydelsen av att i brottsutredningen beakta huruvida offret eller gärningspersonen tillhör en sexuell minoritet eller har könsöverskridande identitet, detta för att kunna utröna om det varit frågan om ett hatbrott.
Vid nyhetsrapportering av våld och andra brott riktade mot sexuella minoriteter och personer med könsöverskridande identitet betonas ofta sambandet mellan våldet/brottet och offrets livsstil. Denna typ av rapportering kan upprätthålla och bidra till en negativ bild av sexuella minoriteter. Brottsplatsfotografiet från 1930-talet föreställer en man som misshandlats till döds av en annan man. Det visade sig att våldshandlingen föregåtts av ett sexuellt närmande från offrets sida.
Bild: Polismuseet.