Kriminaliseringen av homosexuella handlingar i Finland hade sitt ursprung i medeltiden, då Finland var en del av det svenska riket. Katolska kyrkan hade i slutet av 1200-talet beslutat att homosexuella handlingar skulle bestraffas. Detta skedde med hänvisning till Bibelns beskrivning av männen i Sodom, som ville ha samlag med andra män. Sodomiternas sexuella intresse för personer av samma kön utgjorde en synd, och enligt Tredje Moseboken skulle homosexuella handlingar straffas med döden.
Den världsliga rätten kriminaliserade homosexuella handlingar först 1608. I slutet av århundradet formulerades förbudet mer detaljerat varvid sodomitiska synder (som inom den juridiska traditionen syftade på homosexualitet) likställdes med könsumgänge med djur.
Enligt strafflagen som trädde i kraft 1894 var otukt mellan personer av samma kön, det vill säga homosexuellt umgänge, straffbart. Med otukt avsågs beteenden som bröt mot sexualmoralen, och dessa innefattade förutom samlag också andra former av sexuell kontakt, som beröring.
Bild: Konstnär Fjodor Ivanovitj Iordan. Museiverket, Historiska bildsamlingarna, Enckellska samlingen.
Kung Karl IX lät lägga till ett förbud mot homosexualitet i landslagen. På 1600-talet straffades homosexuella handlingar offentligt, och syftet med straffen var att avskräcka andra.
Bild: Museiverket, Historiska bildsamlingarna.
Lagstiftningen kring homosexualitet vidareutvecklades först på 1800-talet när Finland införlivats i det ryska kejsardömet. Efter ett långvarigt arbete av statsmännen trädde Storfurstendömet Finlands strafflag i kraft 1894. Lagen förbjöd otukt både mellan män och mellan kvinnor.
Den finska lagstiftningen skiljde sig från motsvarande lagstiftning i de flesta andra europeiska länder, där otukt mellan kvinnor inte var olagligt. Den finska lagen förbjöd dessutom kroppsställningar som signalerade sexualitet eller på annat sätt kunde betraktas som upphetsande. Naturlig sexuell aktivitet ansågs främst vara samlag i syfte att avla barn. När lagen trädde i kraft blev även sexuellt umgänge utanför äktenskapet straffbart.
Omarbetningen av strafflagen i förbereddes av två kommittéer, den första ledd av Karl Gustaf Ehrström och den andra av Jakob Oskar Forsman. Förslaget till en ny strafflag presenterades 1884. I förslaget behandlades samlag mellan personer av samma kön och samlag med djur som separata undergrupper inom onaturlig otukt.
Bilder: Daniel Nyblin. Museiverket, Historiska bildsamlingarna, Atelier Nyblinssamling.
Strafflagen bearbetades under de följande årtiondena, och i 1936 års lösdrivarlag nämndes åter homosexuella handlingar. Osedliga vanor och onormal sexualdrift, däribland sexuella förhållanden med personer av samma kön, fördömdes. Den negativa inställningen till homosexualitet stärktes 1952 då homosexualitet klassades som en sjukdom.
Samhällsutvecklingen var en mer avgörande faktor än lagstiftningen i fråga om inställningen till homosexualitet. Särskilt urbaniseringen påverkade sättet på vilket den lokala gemenskapen utövade kontroll över fenomenet. I 1950-talets stadssamhälle tyckte många att homosexualitet var skamligt att diskutera, och särskilt etablissemanget undvek att ta upp ämnet. Polisen blev ett verktyg för att upprätthålla kontrollen, men i praktiken arresterade polisen homosexuella främst utifrån angivelser och lät ofta bli att ingripa överhuvudtaget.
Sexualmoral och sedlighet diskuterades på 1880-talet inom intelligentsian. Författarna Minna Canth och Juhani Aho tog i sina verk ställning till den rådande sexualmoralen och skrev starka realistiska skildringar av människors liv. Minna Canth framförde följande reflektion kring kvinnofrågan: “Man tänker sig att sedligheten skulle försvinna ur världen när kvinnan frigör sig. Man fruktar att kvinnans sätt att tänka kring sedlighet skulle bli lika förvirrade och lössläppta som mannens om det yttre tvång som hittills hållit henne inom sedlighetens ramarnu skulle upphöra. Tvärtom! Låt kvinnan bli upplyst samtidigt som hon erhåller frihet…” (Valvoja 4/1884).
Bild: Museiverket, Historiska bildsamlingarna.
Lyssna på en samtida betraktares berättelse om hur man förhöll sig till homosexualitet på landsbygden.
På min hemort i Kajanaland var atmosfären på 1950-talet mer öppen och tolerant än i Helsingfors. Homosexuella kallades för mansälskare och lesbiska för manshatare. Hos oss hade bådadera funnits hur länge som helst, och de hade tillåtits leva i lugn och ro som en del av bygemenskapen.
Lyssna på Jorma Hentiläs berättelse om de homosexuellas mötesplatser.
Polisen patrullerade ofta till häst längs stenmuren vid Dals sjukhus och på klipporna vid Tallbacken, ställen där homosexuella brukade träffa varandra. Jag klättrade ibland upp på en sten för att komma undan ridande poliser. Böter utfärdades och polisen försökte ur sina bilar signalera till männen att komma närmare. I området rörde sig också grupper av rånare som ibland kunde misshandla homosexuella.
Från och med 1930-talet dömdes allt fler för homosexuella handlingar. Till en början fälldes 6–30 domar per år. På 1950-talet, då flest arresterades, hade antalet gått upp till 40–80 per år. Av de dömda var de allra flesta män. I tidningarna tog medborgare ställning till homosexuellt umgänge i parker och på allmänna toaletter och krävde åtgärder från polisens sida.
[Toaletten på järnvägsstationen] har blivit en mötesplats för homosexualister där de mest vedervärdiga handlingar äger rum. Det värsta är att de homosexuella inte låter övriga uträtta sina behov ifred. Är myndigheterna omedvetna om vad som pågår härinne?
Helsingin Sanomat 4.1.1966
Ilta-Sanomat publicerade 10.8.1966 en artikel om hur ett tillhåll för homosexuella upptäckts. En homosexuell man hade erbjudit sig att ta in en hyresgäst i sin lägenhet, och en journalist från Helsingin Sanomat hade låtsats visa intresse för att flytta in. Hyresvärden hade utgått från att journalisten var homosexuell och därför berättat öppet om sin livsstil. Journalisten hade därmed kunnat samla in mycket material till sin artikel. Den homosexuelle mannen blev sedermera dömd.
Jorma Hentilä, tidigare ordförande för Seta rf
En omarbetning av strafflagen i fråga om sexualbrott började förberedas på 1960-talet. Reformpaketet utgjorde en del av det så kallade sexpaketet, som också innefattade lagar om avbrytande av havandeskap, sterilisering och kastrering. Finland låg fortfarande efter andra nordiska länder i fråga om jämlikhet och minoriteters rättigheter, och behovet av att omarbeta lagstiftningen kring homosexuella handlingar var stort.