Jämlikhet för sexuella minoriteter och personer med könsöverskridande identitet förespråkades till en början, från och med 1960- och 1970-talet, av föreningar som Den andra strålens grupp, diskussionsgruppen Psyke och Seta rf. När föreningarna ordnade sammankomster, berättade om sin verksamhet, skrev artiklar och gav ut skriftligt material ökade den allmänna medvetenheten om sexuella minoriteter. Deras synlighet i offentligheten och medierna påverkade i hög grad den atmosfär inom vilken beslut som berörde sexuella minoriteter fattades.

Förbud mot att uppmana till homosexuella handlingar 1971–1999

När homosexuella handlingar avkriminaliserades 1971 infördes samtidigt i strafflagen ett förbud mot att offentligt uppmana till sexuella kontakter mellan personer av samma kön.

Den som offentligt uppmanar personer av samma kön till utövning av otukt skall för uppmaning till otukt mellan personer av samma kön dömas till straff enligt moment 1.

Strafflagen 17 kap. 9 § 2 mom.

Förbudet påverkade särskilt mediernas sätt att behandla homosexualitet. Även om det med tiden visade sig att ingen kom att dömas för brott mot förbudet ledde det till försiktighet inom den offentliga diskussionen. Enligt Jorma Hentilä, politiker och tidigare ordförande för Seta, utgjorde förbudet mot att uppmana till homosexuella handlingar ett bekvämt svepskäl för medier att inte ge ut program eller skrifter som handlade om homosexualitet fastän deras egentliga skäl till att inte göra detta var att de inte ville.

Motståndare till uppmaningsförbudet på riksdagshusets trappa. Stora skyltar synliggjorde demonstranternas ställningstaganden inför allmänheten.

Bild: Setas tidning 2/80.

Många ansåg förbudet mot att uppmana till homosexuella handlingar vara motsägelsefullt eftersom det enligt lagen var straffbart att offentligt uppmana till något som nu var lagligt. Den mest uppmärksammade kritiken mot förbudet framfördes i samband med demonstrationerna under Setas Frigörelsedagar, varvid demonstranter bar skyltar med uppmaningar till homosexuella handlingar och öppen trots mot uppmaningsförbudet. Polisen ingrep inte aktivt mot denna typ av offentliga uppmaningar.

Sexuell myndighetsålder 1971–1999

I samband med omarbetningen av strafflagen 1971 justerades även den sexuella myndighetsåldern. För heterosexuella handlingar kom myndighetsåldern att fastställas till 16 år medan den för homosexuella handlingar blev 18 år. Lagen var därmed inte jämlik för alla oavsett sexuell läggning.

Med sexuell myndighetsålder avses i straffrätten den ålder som en person måste ha uppnått för att på ett behörigt sätt kunna samtycka till sexuellt umgänge. Sexuellt umgänge med en person som inte uppnått denna ålder är därmed straffbart.

Det fanns länge en så kallad förförelseteori enligt vilken unga pojkar i synnerhet var sena i sin utveckling och lättpåverkade. Homosexualitet kunde därmed ”smitta” dem om vuxna utsatte dem för trakasserier. Att den sexuella myndighetsåldern blev högre för homosexuella handlingar berodde inte nödvändigtvis i första hand på oro över trakasserier mot ungdomar utan motiverades kanske främst av rädslan för att den trakasserade själv skulle bli homosexuell.

Högre sexuell myndighetsålder för homosexualitet och förbudet mot att uppmana till homosexuella handlingar gällde fram till omarbetningen av lagstiftningen kring sexualbrott 1999. Sedan dess har den sexuella myndighetsåldern varit 16 år för alla typer av sexuella handlingar. Under omarbetningen av lagen diskuterades en eventuell sänkning av den sexuella myndighetsåldern till 15 år, men enligt inofficiella uppgifter valdes 16 år för att skydda pojkar, som ansågs mogna långsammare psykiskt än flickor.

Lagändringarnas betydelse

Även om homosexuella handlingar inte längre var straffbart enligt lagen hade homosexuella inte en jämlik ställning eftersom de hade högre sexuell myndighetsålder och det fanns ett förbud mot att uppmana till homosexuella handlingar. Också den allmänna atmosfären och erfarenheter av att bemötas av negativa attityder vid kontakt med bland annat polisen bidrog till en känsla av ojämlikhet. Detta ledde till dold brottslighet eftersom homosexuella brottsoffer inte alltid ville vända sig till polisen. Att ha blivit ett offer, rädslan för att avslöjas och känslan av att polisen förringade handlingarnas allvarlighet utgjorde skäl till att tiga om det som hänt.

Debatten kring lagändringarna var traumatiserande för många. De åsikter och argument som framfördes i riskdagen kunde vara mycket laddade och nedsättande. Socialpsykologen Jussi Nissinen kommenterade att ”vuxna människor i riksdagen, som skulle representera folket, talade mycket fult och nedsättande. Många kommentarer utgjorde ren hatretorik, och denna kunde öppna upp många smärtande sår hos sexuella minoriteter.”

Beslutet om avpatologisering av homosexualitet, det vill säga att homosexualitet inte längre skulle räknas som ett sjukdomstillstånd, fattades bakom stängda dörrar på Medicinalstyrelsen 1981. Innan dess hade Seta rf skrivit många brev om att detta borde göras. I dagstidningarna behandlades i allmänhet inte avpatologiseringen som ett separat tema, utan den ansågs utgöra ett led i den allmänna debatten om sexuella minoriteters rättigheter. När Jussi Nissinen hörde om beslutet att avpatologisera homosexualitet beskrev han känslan som en underbar vår.

Allmänheten fick en positivare bild av sexuella minoriteter när avkriminaliseringen gjorde det möjligt för många att träda fram offentligt med sin sexuella identitet. Särskilt intellektuellas och konstnärers berättelser om sin sexuella läggning ökade allmänhetens förståelse för sexuella minoriteter och gjorde dem mer accepterade. Eftersom högaktade personer var svåra att kritisera var de inte lika sårbara för löje. Att homosexuella på detta sätt offentliggjorde sin läggning kunde påvisa att livet som homosexuell inte alls bara var bedrövligt och förkastligt.