Polisen samarbetar med medborgarorganisationen Seta rf, som värnar om mänskliga rättigheter och jämlikhet. Den för allmänheten synligaste formen av detta samarbete utgörs av polisens arrangemang kring att trygga säkerheten vid Pride-evenemang. I Finland har dessa evenemang ordnats sedan 1975, först under namnet Frigörelsedagarna men sedan 2000 under det nuvarande namnet Pride.

Polisen har en skyldighet att skydda dem som utövar sin rätt att delta i fredliga sammankomster. Vid Pride-evenemang har polisen därmed i uppdrag att skydda deltagarna från personer som vill störa dem. Polisen har sedan 1980-talet ansvarat för att garantera säkerheten kring Frigörelsedagarna och Pride och kartlagt hotbilden mot dessa evenemang. Polisen och organisatörerna gör tillsammans en uppskattning av hur många poliser som behövs för att upprätthålla ordningen vid evenemanget och planerar hur tågets rutt genom staden ska tryggas. Att analysera hotbilden och säkerställa att säkerhetsåtgärderna är tillräckliga är alltid viktigt, i synnerhet om hot mot evenemanget inkommit i förväg.

Setas lokalförening i Birkaland och polisen samarbetar för att säkra jämlik behandling av brottsofferoch förövare som tillhör sexuella minoriteter eller har könsöverskridande identitet. Seta vill bland annat uppmuntra brottsoffer att anmäla brott hos polisen. Föreningen hjälper till genom att i förväg kontakta polisen för att berätta om brottsoffrets bakgrund, bland annat vilket namn brottsoffret önskar att används i kontakten. Någon från Seta kan också vara stödperson för brottsoffret eller förövaren för att säkerställa att myndigheterna bemöter samtliga på ett korrekt sätt.

Setas lokalförening i Birkaland ordnar kurser för polisen för att bidra till dess praktiska kännedom om jämställdhetslagen och diskrimineringslagen. Fokus för utbildningen ligger på förebyggande arbete och förståelse av attityder.

Seta rf, en förening som främjar rättigheter för sexuella minoriteter och personer med könsöverskridande identitet

Seta rf, en finsk människorätts- och socialförening, grundades 1974 för att arbeta för social jämlikhet för alla oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Seta är en paraplyorganisation för 27 medlemsföreningar runt om i landet.

Att de mänskliga rättigheterna ska få vara verklighet gäller alla människor inom tillvarons samtliga områden. Sexuell läggning, identitet eller andra personliga egenskaper ska inte få begränsa till exempel ett våldsoffers tillgång till hjälp, en persons inträde i arbetslivet eller en asylsökandes rätt till internationellt beskydd. Seta rf deltar i politiska diskussioner kring och tar ställning i aktuella frågor med anknytning till mänskliga rättigheterbåde på det nationella och internationella planet.

Setas lokalförening i Birkaland, en av Seta rf:s medlemsföreningar, deltar i den politiska diskussionen på det regionala planet och erbjuder sina medlemmar sociala tjänster, kamratstöd, expertrådgivning, rekreation och kulturella upplevelser. Seta i Birkaland erbjuder bland annat ett riksomfattande stöd- och rådgivningsprogram, Sinuiksi, som har i syfte att öka kännedomen om frågor kring sexuell läggning och könsidentitet.

Asylsökande och myndigheterna

Långdragna konflikter och politiska, ekonomiska och sociala problem i Syrien, Irak, Afghanistan och Afrika har drivit många på flykt. Flyktingvågen som svepte över Europa 2015 förde med sig över 32 000 asylsökande till Finland. Under hösten grundades en flyktingsluss i Torneå som ett samarbete mellan flera myndigheter. Polisen tog emot och registrerade asylsökande, och polisen hade också i uppdrag att övervaka inhemska demonstrationer som ordnats för att förespråka en ”stängning av gränserna”.

Den som tillhör sexuella minoriteter eller har könsöverskridande identitet har rätt att söka asyl om personens psykiska eller fysiska välbefinnande äventyras på grund av detta. Att tala om sexuell identitet kan dock vara svårt för den som kommer från en annan kultur eftersom personen i fråga kan ha blivit ovänligt bemött tidigare. Särskilt svårt blir det för den asylsökande om asyl inte beviljas.

Att flytta från land till land är svårt och psykiskt tungt för asylsökande. Personer som tillhör sexuella minoriteter eller har könsöverskridande identitet är särskilt sårbara under denna resa. Vid flyktingförläggningar förekommer psykiskt våld, hot och i vissa fall våldtäkter. Om den asylsökande saknar uppehållstillstånd kan det kännas svårt att vända sig till polisen när sådant inträffat.

Migrationsverket och flyktingförläggningarna samarbetar med Seta. Seta har ordnat kurser för anställda på Migrationsverket och har ofta en representant för föreningen närvarande vid polisens möten med asylsökande.

Translagens betydelse

Finlands nuvarande translag trädde i kraft 2003. Lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighetreglerar behandlingar och könskorrigeringar för transpersoner. Med transsexualitet avses en könsdiskrepans varvid en person inte identifierar sig med det kön som vederbörande tillskrivits vid födseln.

Lagen har kritiserats för sina villkor för juridisk bekräftelse av könsbyte. För att kunna göra detta måste man nämligen kunna uppvisa intyg över oförmåga till förökning, civilstånd som ogift, myndig ålder och genomgången medicinsk bedömning. Dessutom måste personen kunna påvisa sig leva i det nya könets könsroll. Den nuvarande translagen står i strid med internationella avtal som berör Finland, självbestämmanderätten och barnens rättigheter. FN, EU, Amnesty och Seta har kritiserat den finska lagstiftningen för detta, men än så länge har ingen motion till en lagstiftning som skulle vara i harmoni med nämnda mänskliga rättigheter nått ända fram till omröstning i riksdagen.

Seta rf och Trasek rf, som båda är föreningar med syfte att främja rättigheter för personer med könsöverskridande identitet, har tillsammans med över 70 samarbetspartner utarbetat ett förslag till en omarbetning av translagen. Målsättningen är att var och en skulle ha rätt att helt enkelt lämna in en anmälan om könstillhörighet som därefter skulle gälla i officiella intyg och befolkningsregistret utan att en läkare skulle behöva ta ställning till vilket kön personen i fråga tillhör. Mångfalden i fråga om könsidentitet skulle enligt förslaget också bejakas om ett tredje alternativ i fråga om könstillhörighet infördes i befolkningsregistret.

Media och populärkultur

Mediernas numera mångfacetterade bild av sexuella minoriteter har formats under en lång tid. Populärkulturen kring minoriteterna grundade sig tidigare på det så kallade tragiska synsättet enligt vilket homosexuella aldrig var lyckliga och i allmänhet dog av misshandel eller aids. Det var också vanligt med stereotypa karikatyrer med vilka homosexuella i första hand framställdes som komiska sidofigurer i tv-serier och filmer. Efter hand skapades mer genomtänkta figurer som tillhörde sexuella minoriteter eller hade könsöverskridande identitet, och dessa fann sin plats vid sidan av de heterosexuella huvudpersonerna.

Fram till 1960- och 1970-talet censurerades i Finland verk och program som behandlade sexuella minoriteter. Förlag utelämnade ur böcker ställen som syftade på homosexualitet, och mediehus lät bli att visa tv-program som handlade om ämnet. Bland annat programmet ”Oletko sinä…?” (”Är du…?”), skrivet av Jarmo Salas och Rauno Vinermo 1969, visades inte på tv eftersom det handlade om homosexualitet och därmed ansågs bryta mot det i strafflagen nämnda förbudet mot att uppmana till homosexuella handlingar. Programmet visades slutligen på Yle 1999.

Här kan du se serien ”Arkistosta revittyä: Homot” (”Från arkivet: Homosexuella”), en serie om modern historia av Yle. Serien tar upp sexuella minoriteters historia och diskuterar bland annat orsakerna till beslutet att inte visa ”Oletko sinä…?” på tv. Serien behandlar också utförligt förändringen över tid i hur homosexualitet synliggjordes i media.

Se dokumentären ”Från arkivet: Homosexuella” (på finska, svenska språk undertexter)

Efter avkriminaliseringen av homosexualitet producerade Yle dokumentären ”Homoseksuaalisuus – eräs vähemmistö” (”Homosexualitet – en minoritet”) (1975), som tog upp bland annat allmänhetens åsikter för och emot homosexualitet. Akademiker och vårdpersonal redogjorde i dokumentären för orsaker till homosexualitet. Den främsta orsaken till att en person blev homosexuell ansågs vara faktorer i barndomen, familjestrukturen och stämningen i familjen, till exempel ett problematiskt förhållande till fadern.

Se dokumentären ”Homoseksuaalisuus – eräs vähemmistö” (på finska)

Sexuella minoriteters synlighet i media och den offentliga diskussionen kring dem ökade på 1980-talet. Denna trend pekade mot att ämnet höll på att bli en del av vardagen. Mot slutet av 1990-talet hade sexuella minoriteter efter hand börjat betraktas som en självklar folkgrupp vars synlighet i media fortsatte att öka. Också förändringar i språket kring och termerna som användes om dessa minoriteter vittnade om att samhället var i förändring: